Snabbblogg

Detta är bus.
Nu när jag har en liten stund över, har kommit in och satt igång tvättmaskinen med caféets förkläden och handdukar, kollat om det finns något till middag, tja... så tar jag mig en liten stund. Hunden sitter och väntar vid dörren och maken stiger snart upp ur badet.
Jag hade ju tänkt skriva nästan varje dag sen sist.
Morgonen samma dag som Rabarberfestivalen började gick jag runt med min kamera och tog underbara(!) motljusbilder av hur det ser ur i tidiga morgontimmar när diset från bevattningen gör att man känner sig nära molnen. Allt andas, allt vaknar, allt prunkar, de små fåglarna först.
Ibland säger vi, Kjell och jag att vi skulle bjuda in folk till trädgården i gryningen så de fick uppleva uppvaknandet. Men sen tänker man att det är ganska skönt att det är riktigt stilla någon gång.
I förrgår, lördag, tappade jag rösten, före matchen. Det fick jag skriva på en lapp eftersom jag expierade i plantskolan hela söndagen.
Det var väldigt speciellt hur folk reagerade. Någon skrek högre, som om jag inte fattade. Maken srev lappar, men hallå!!(Jonas Gardell-varning) jag har inget fel på hörseln! Men de allra flesta började viska. När kön var lång sa de som kom fram: Vi undrade vad som hände nr de började snacka med dig. Bäst var ett par där kvinnan tydligen var som jag är normalt, överkommunikativ. Mannen gick iväg för att hämta en chiliplanta till och när han kom tillbaka till kassan utbrister han lyckligt till sin fru: Ällskling du viskar!
Det var inte något han varit med om så ofta. Jag stavar lite som jag vill. T.ex. stavar jag hällsning och ällskling med två l, om jag menar det innerligt. Och jag hörde att han var så nöjd med sin kvinnas okända sida...
Shakespeare stavade aldrig sitt namn likadant två gånger hade jag läst när jag gick på mellanstadiet. Stackars fröken. Våra föräldrar kallade jag och min syster Anna för Mojan och Fajan. I Uppsala. Fröken Jeppsson kallade in mig och sa att om jag skulle svära och skriva Morsan och Farsan skulle jag åtminstone stava det rätt... Men vi var födda i Skåne och det var väldigt praktiskt när man stod utanför stora hyreshus och ropade på sin mamma. Vår förstod att det var henne det gällde.
Maj är vår mest händelserika månad. Jag återkommer för Kjell har kommit upp ur badet, det luktar bränt ur ugnen och hunden vill ut.
Vi hörs!
Lena